Den grundprincip som genomsyrar följande undervisningsmodell är avskalad: identifiera en avgränsad kärna av centrala teoretiska kunskaper och öva dessa kunskaper på varierade konkreta exempel.
Kunskaperna är de teoretiska begrepp, modeller och översikter som kan användas för att förstå ett stort antal konkreta fenomen i vår omvärld. Vi använder kartor som metafor för dessa kunskaper eftersom de både synliggör mönster i omvärlden och hjälper oss att navigera i den.
De teoretiska kunskaperna kan användas som en bas för ett lärarlett undersökande av konkreta empiriska exempel. Konkretion ökar chansen att alla elever förstår och kan applicera de teoretiska kunskaperna. Varierade exempel ökar chanserna att uppnå transfer – att minnas och lyckas identifiera de teoretiska mönstren i framtida situationer, i yrkeslivet, vardagen och i vidare studier. Slutligen kan konkreta och aktuella frågor också vara motiverande då kunskapens nytta blir tydligare.
Nedan presenteras modellens fyra steg samt en mall för planering av undervisning.
1. Exempel från verkligheten
Undervisningssekvensen börjar med ett konkret exempel. Det kan vara en aktuell händelse från nyheterna, ett ämnesrelaterat problem som ska lösas, en verklig historisk berättelse eller en fiktiv berättelse från litteratur eller film.
Exemplet bör vara konkret för att ge alla elever en chans att förstå målet med lektionen och aktivera sina förkunskaper. Exemplet presenteras av läraren och eleverna får en chans att diskutera vad de känner till. Slutligen bör exemplet innefatta ett relevant problem som ska lösas – om det så är inflationen, klimatförändringarna, slaveriets orsaker, ett matematiskt problem eller att diskutera om Flugornas herre är en realistisk beskrivning av människans natur.
Oavsett val av problem så är det inte detta exempel i sig som är undervisningens mål. Exemplen är ett sätt att öva på att applicera teoretiska kunskaper på konkreta situationer, vilket gör att val av exempel kan ske utifrån vad som är aktuellt just nu, utifrån vad som kan motivera elevgruppen, eller utifrån lärarens intresse – som förhoppningsvis smittar av sig. Målet med undervisningen är nämligen inte att eleverna ska memorera så många exempel och berättelser som möjligt – de ska utveckla kunskaper. Detta för oss till punkt två.
2. Kunskap som karta
I nästa steg, som är tätt sammanflätad med lärarens presentation av problemet, presenteras de teoretiska kunskaper som behövs för att förstå exemplet och lösa problemet.
Kunskaper ska inte förstås som synonymt med lösryckta faktadetaljer. Kunskaper är de begrepp och teorier som binder samman detaljerna, ger mening åt de exempel eleven studerar och synliggör samband i världen omkring oss. Kartan är en metafor för kunskap då den är ett verktyg för att lättare navigera i världen. Den är också en mer direkt metafor då vi i möjligaste mån bör använda illustrationer för att skapa översikt och utnyttja effekten av dubbelkodning.
Det är centralt att läraren har gjort ett tydligt kunskapsurval för ämnet som eleverna känner till och har tillgång till under utbildningens gång. Dessa bör presenteras på ett sätt som tillåter eleven att lätt zooma ut och in: grundläggande principen för de elever som halkat efter och mer detaljer för de elever som springer före.
Kunskaperna bör finnas till hands skriftligt och i möjligaste mån visuellt, samt utöver detta presenteras muntligt. Denna grundläggande multimodala princip innebär att styrkorna i dessa tre centrala format kan komplettera varandra.
3. Gemensam övning
Efter att eleverna fått problemet som ska lösas och de verktyg som behövs övar de lärarlett på att lösa dem. Det bör inledas med att läraren visar och förklarar hur problemet kan lösas med hjälp av de teoretiska kunskaper och procedurer som presenterats. Eleverna övar sedan på ett gemensamt problem och med stöd. Det kan ske individuellt, i par eller i grupp men bör vara under en begränsad tid och avslutas med att läraren går igenom, förklarar och modellerar lösningarna i helklass under samma lektion.
Ofta hinner man bara gå igenom steg 1-3 under en lektion och vill gå vidare till mer självständig övning under nästkommande lektion. När detta sker är det viktigt att snabbt repetera steg 1-3 under följande lektion och återigen lösa ett gemensamt övningsproblem för att aktivera kunskaperna och säkerställa att alla elever vet vad som ska göras.
4. Självständig övning
Den självständiga lösningen av problem är den fas där eleverna plockar fram sina kunskaper ur minnet och använder dem för att förstå relevanta exempel och lösa problem. Denna del kan vara mycket kort eller avsevärt mycket längre, beroende på var i elevernas kunskapsutveckling vi befinner oss. Första gången ny kunskap ska appliceras självständigt kanske tio minuters övning på ett enkelt problem är mer än nog, medan en senare uppgift kan bestå i ett projekt som sträcker sig över flera lektioner. I det senare fallet kan det dock vara givande att repetera steg 1-3 kort under början av varje lektion för att undvika att eleverna tappar fokus.
Dessa självständiga övningar kan vara individuella men ibland också ske i par eller grupper om upplägget säkerställer att alla behöver bidra och förstå. Redovisning i tvärgrupper är en välbelagd metod som kombinerar samarbete med att alla behöver ta individuellt ansvar för helheten.
En svår balans är den mellan tydliga instruktioner och öppenhet för elevernas intresse eller individuella behov. Det ska därför vara lätt att förstå uppgiften, samtidigt som elever bör ha möjlighet att följa sin kunskapstörst utan att ständigt bromsas och stoppas upp. Att utnyttja valarkitektur med ett tydligt huvudalternativ men möjlighet till avsteg ger denna typ av flexibilitet och stärker den inre motivationen, även för elever som väljer att hålla sig till huvudspåret.